We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Richard Yates bok Revolutionary Road handlar om paret Wheeler som vantrivs både i förorten och med tanken på att de bor i förorten.

Revolutionary Road handlar om den där känslan av att ha blivit blåst på något väsentligt, något man tyckt sig ha gjort sig förtjänt av bara genom att finnas till och vara vid liv. Blev det inte mer än så här? frågar de sig, och nej, det verkar inte så.

Milly och Shep Campbell, ett närboende par som Wheelers i brist på mer stimulerande sysselsättningar umgås med, framstår som en stark kontrast till allt som Wheelers tror sig vara (bättre, mer än så). Milly Campbell är klantig, okultiverad och inte lika vacker som April, som Shep Campbell i hemlighet åtrår. April, den i Shep Campbells ögon alldeles underbara, ses genom Frank Wheelers ögon däremot som en aning... avdankad, förfallen? Frank, som April Wheeler en gång kallade "den intressantaste människa hon någonsin mött", är plötsligt en människa hon inte orkar samtala med. Hur har de hamnat här och vad hände med livet som just skulle börja, det fantastiska livet som skulle bli deras?

April kan dock inte släppa drömmen om något annat, och tillsammans med Frank planerar hon en flytt till Frankrike, till Paris, där hon ska försörja familjen och där Frank ska få en chans att förverkliga sin dröm, vad nu den är (han vet inte själv).

Mycket självbelåtna berättar de för Campbells om sina planer, snart, mycket snart kommer de att lämna det lilla huset på Revolutionary Road för något annat. En annan verklighet är möjlig, det måste den väl vara?

Revolutionary Road är en välkomponerad berättelse om den lilla människans stora längtan. Så smart han är, Yates, tänker jag. Så välavvägt det är.

Yates har i April och Frank Wheeler tecknat ett minnesvärt och ack så sorgligt porträtt av den förlorade oskulden, den lilla meningslösa vardagens ömma längtan efter något revolutionerande.

Bokens långsamma krypande framåt mot det slutgiltiga, och oundvikliga, crescendot, känns ändå lite väl sävligt. Någonstans saknas en nerv. Någonstans fattas något för att jag ska låta mig hänföras. Boken känns i slutändan som en liten obearbetad sorg.

Yates språk är emellertid lysande, även i Kerstin Gustafssons översättning, och häri ligger en stor del av bokens behållning. Med meningar som "[...] annars var han nog så nöjd med att stanna kvar på det här röriga, stimmiga stället där drinkarna var billiga och orkestern var högljudd och han kunde känna den inre frid som kommer av vetskapen att alla ens kläder är nya och har perfekt passform" förvärvar han min respekt
.   

Per Olov Enquists självbiografi Ett annat liv, årets Augustprisvinnare, är en rar liten karamell, om än märkligt schizofren i sitt förhållande till de privata delarna av det Enquistska levernet. Det är ganska mycket som fattas här, 530 sidor till trots, och det står ju självfallet den självbiografiske författaren fritt att välja och vraka mellan vad han vill, och vad han inte vill, berätta.

Uppenbarligen vill han inte berätta om sin familj. Hans första fru verkar exempelvis inte ha något namn. De möts aldrig, plötsligt bara finns hon där. Hans barn är sparsamt omnämnda, speciellt dottern för en undanskymd tillvaro.

Och med sådant gör man väl som man vill, tänker jag, men nog är det lite märkligt?

Om sin unge son Mats skriver han att han dock är "en viktig del av hans liv, nästan lika betydelsefull som debutverket" (sic). Det kan vara ironi, men det är inte alls säkert.

Han verkar sällan reflektera över sin fadersroll, han lämnar fru och barn och Sverige för en ny kvinna, fru nummer två, och ett nytt land, Danmark. Hans son förlåter honom, skriver han. Man är inte övertygad.

Om uppbrottet knappt något alls skrivet. Det kan ju handla om hänsyn.

Faktum är att hans andra fru har ett namn, hon har till och med ett yrke. Kanske är hon faktiskt en människa av kött och blod men vi kan inte riktigt veta säkert. Katten August är emellertid omsorgsfullt nedtecknad, liksom den danska grannen som ligger med sin syster. Om den danska grannens vedermödor vet vi mycket.  

Även om Norrland väldigt mycket skrivet. Hela hans barndomshem nedtecknat, detalj för detalj. Inget förglömt. Varenda släkting en karaktär, som ett album med samlarbilder, bokmärken: änglar, tomtar och troll. Allt med lite gammalt, halvt avskavt glitter runt kanten. Den mest omskrivna kvinnan är utan tvekan hans mor, Maja, och här kan vi kanske skönja lite osmält Freud. Hon är lite pittoreskt galen. Självfallet. Det har vi ju lärt oss att folk i Norrland är, och om vi inte har lärt oss det innan så lär vi oss det nu. Med emfas.

Uppenbarligen är det skrivandet som är och förblir det centrala för PO (om vi borträknar PO själv, men det får väl vara förlåtet i en självbiografi) och här verkar också hans vilja att nedteckna detaljer vara som starkast. Som om skrivandet möjliggör för honom att vara något annat än en snäll pojke från Sjön, Hjoggböle.

Att inte kunna skriva som det värsta som kan hända, som om hela hans jag plötsligt utraderades. För det mesta synes det dock gå alldeles utmärkt. Endast spriten verkar kunna sätta stopp för denna övermänskliga förmåga, denna stundtals lätt maniska drift att sätta sitt namn på pränt, att åstadkomma något bestående. En liten skiva Enquist för eftervärlden! (osmält Freud, månne?)

Boken är uppdelad i tre delar: en om ungdomen, en om hans karriär och en om hans spritproblem. Det ena leder inte nödvändigtvis till det andra. Personligen föredrar jag den första och den tredje delen, där han är mer av en människa och inte lika mycket en författare och offentlig person. Språket, det faktiskt säregna Enquistska språket, är som mest njutbart i den första delen: Oskuld. Kanske för att här inte finns något tydligt händelseförlopp att nedteckna. Här kan han med sin historia, och därmed också med sitt språk, göra lite som han vill, och han gör det alldeles förträffligt. Han har humor också. Och det är tur. Den Enquistska humorn är bitvis torrt ironisk på ett alldeles ljuvligt och säreget vis.

Kanske lite av en överdos Enquist att inmundiga Ett annat liv på bara ett par dagar ändå, men det må vara hänt. Den lär inte vara den största i Sverige, men ändå finns den där: ödmjukheten. Utan den hade jag inte känt aptit alls.

- Men, vad handlar boken om då?

Jag tycker att det är så svårt att svara på den frågan. Vad handlar Stäppvargen om, vad handlar Kafka på stranden om? Vilken del ska jag beskriva, det faktiska skeendet eller det outtalade, tankarna som väcks och vävs in i texten, känslan efteråt?

Nina Bouraouis kortroman Innan männen handlar om Jérémie som slutat försöka fånga in sin mamma och numera bara betraktar henne på avstånd, han har bestämt sig för att sluta sakna henne. Hon är flygvärdinna och flyger över himlen. Själv är han kvar i förorten, försjunken i något slags själv som skaver. Här finns också pojken Sami som han åtrår, Sami som inte kan bli hans. Här finns konturerna av männen, som ett alternativ till den flyktiga kvinnan, men här finns också den kontaktsökande fadern som aldrig lyckas vara ett fullgott alternativ. Här finns brasset som en allting överslätande rök och här finns tomrummet efter aggressiviteten som aldrig riktigt får finnas, aggressiviteten som så lätt blir en apati, meningslösheten som döljer något annat; en längtan. En längtan som inte får finnas.

Men kanske finns den där ändå, kanske kan det finnas ett rum där den kan få verka?

Det finns ett tomrum någonstans i den här berättelsen, någonting outtalat som det i skriftlig form kan vara svårt att korrekt nedteckna. Jag ska inte ens försöka att ge romanen rättvisa, men här finns det uttalade och här finns också det som inte sägs. Det otillräckliga i Jérémie är ständigt närvarande, det som inte håller kvar mannen, det som inte kan få hans ständigt flyktiga mamma att stanna. Här finns också en ilska, en ilska som aldrig lyckas kanaliseras till något produktivt. Här finns känslor bedövade så till den milda grad att de har tappat sina ursprungliga former och numera helt verkar sakna konturer.   

Boken kan läsas som en uppväxtskildring, ett uppbrott och ett avståndstagande, de första stegen mot en ny självständighet, en egen identitet men samtidigt ett härmande. Boken kan läsas som ett litet sorgearbete. Boken kan läsas som ett ifrågasättande av sexuella normer. Boken handlar om Jérémie, men vem är egentligen Jérémie utan sin mammas avtryck, finns där ett annat sorts varande, ett annat sätt att vara man? Kan man vara man som ett ifrågasättande av kvinnligheten, av hemmet, det invanda? Kan man vara man på ett sätt som ingen kvinna kan? Kan man vara man och ändå inte sluta som fadern? Finns där något nytt och outforskat som bara väntar på att få intas av honom, och vem kommer Jérémie i så fall att vara efteråt?

Bouraouis språk verkar sakna punkter, meningarna flyter samman och för att inte missa något måste man självmant stanna upp, andas ut, läsa om och ta in, känna efter och smaka på, utan att det för den skull blir för mycket. Det hade så lätt kunnat bli för mycket, men Bouraoui låter det aldrig bli så. Bouraoui låter aldrig språket ta över, och här menar jag att Innan männen skiljer sig från Förbjuden betraktelse, som är det verk jag tidigare läst av Bouraoui.

Jag tycker att den lilla romanen känns färdig, fullständig. Det fordras inte en enda sida utöver det som redan står där, inte en rad känns överflödig. Till skillnad från exempelvis Gertrud Hellbrands Vinthunden, som jag skrev om häromdagen, där romanen kändes ofullständig och mager, känns Innan männen mycket mer än vad den faktiskt är, i sidantal räknat.

Den lilla mättnaden efteråt, efter badet och boken och ett glas coca-cola på badkarskanten, Innan männen är faktiskt varken mer eller mindre än precis lagom.