We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Wenn wir diese strafrechtliche Seite unserer Welt,
und das heisst unserer Gesellschaft verfolgen,
erleben wir, wie gesagt wird, jeden Tag unsere Wunder.

THOMAS BERNHARD (Der Untergeher)

Döm om min förvåning när jag slår upp första sidan i min nyinförskaffade kurslitteratur i straffrätt och finner... ETT THOMAS BERNHARD-CITAT. Nils Jareborg, som skrivit Allmän kriminalrätt, har uppenbarligen läst Undergångaren. Jag tycker att det är helt underbart att en professor i straffrätt sitter och läser Thomas Bernhard på sin fritid. På originalspråk dessutom. Det är så rätt (no pun intended).

Ni får ursäkta bildkvalitén, min kamera är kass, men här har vi den i alla fall: Per Hagmans Pool. Världens bästa bok, tyckte jag en gång i tiden i alla fall. När jag var tonåring var Per Hagman bland det coolaste som fanns. Per Hagman var lite som en popstjärna och man älskade honom som en sådan. Det där är en sak som jag verkligen kan sakna med 90-talet, författarpopstjärnorna, det finns ju inga kvar nu. Det kommer inga nya. Nuförtiden ska alla unga författare sitta i kläder av ekologiskt odlad bomull och säga tråkiga, politiskt korrekta saker om sina tråkiga, låtsaskulturella böcker. Varför kan ingen röka i teve och posera lite, bara någon endaste gång, varför kan ingen bara säga ”du vet jag är bisexuell” och be om en drink? Varför har ingen nagellack? Hade ju varit så mycket roligare ju! Varför kan ingen åma och kråma sig lite, vara lite full eller hög, vara lite förvirrad. Kultur blir lätt så tråkigt, kan ingen åtminstone vara lite snygg?

För det tyckte man ju att han var, Per Hagman, med den där zyntluggen och den väna, lite lätt androgyna, uppsynen, man ville typ killa honom under hakan och föda hans barn. Man ville ge honom en kopp kaffe och en cigg och förlåta honom för allt. Confide in me, liksom. (Nu när jag tittar på baksidesbilden tycker jag att han ser ut precis som Johan obehagligast-i-världen Norberg. Inte så sexigt.)

Jag vet inte hur många gånger jag har läst den här boken, men åtminstone en 10-15 gånger skulle jag tro, kanske ännu fler. Jag minns att jag tog med den när jag en sommar (ytterst motvilligt) tvingades följa med på badsemester med min pappas familj och att jag sedan låg i ett litet grönt tält och läste den om och om igen under två veckors tid, om kvällarna med ficklampa. Jag kan få sådana där flashbacks från den ibland när jag bevittnar olika saker, eller när jag tänker på Nice, Per Hagman är liksom Nice. Promenade des Anglais, azurblått hav, Bart Simpsonflippret, äldre rika kvinnors parfymer (Tomas Ledins son). Ja och så skulle jag ju förmodligen aldrig ha ägt plattor med Soft Cell om det inte varit för Per Hagman, det är väl i Pool han skriver om Soft Cell? Och om Sisters of Mercy i Volt, väl? Jag älskade Volt också, men inte Cigarett. För några år sedan läste jag Att komma hem ska vara en schlager och hatade den, fullkomligt och helhjärtat hatade den, det kändes sorgligt. Har ni läst Att komma hem ska vara en schlager? Annars: Gör inte det. Helt vedervärdig bok. Det är något avsnitt där när han skriver att han inte klarar av att sätta på ett påslakan, jag kan fortfarande bli arg bara jag tänker på det, haha. Så otroligt osympatiskt.

Det får mig att tänka att jag förmodligen inte borde läsa om Pool, jag tror inte att den håller i vuxen ålder. Kanske är Per Hagman helt enkelt en sån där författare som inte får åldras, precis på samma sätt som det är med riktiga popstjärnor. 

 
Så här ska det se ut. (obs bilden föreställer inte Per Hagman.)

Här är en intervju med Per.

Maus I-II är en grafisk novell i två delar. Så som i Martin Kellermans Rocky är alla figurer tecknade som djur, men någonstans där slutar alla likheter. Om Rocky kan sägas vara den ironiska generationens värdenihilistiska favoritserie så är Maus på sina ställen så allvarlig att man som van Rockyläsare riskerar att få nervösa utslag. I Maus återberättar Art Spiegelman sin judiska pappas berättelse om Förintelsen. Alla judar är möss, medan exempelvis tyskar porträtteras som katter och polacker som grisar (svenskar är renar). När Vladek och Anja Spiegelman, Arts föräldrar, går på stan tecknas de som möss med grismasker. Det är så otroligt bra gjort. Hela upplägget, den brutna kronologin, det personliga tilltalet, metainslagen, hur Vladeks son Art måste förhålla sig till hur bra han själv har haft det, medan hans yngre bror Richieu inte längre är vid liv. Mamma Anja som överlever Auschwitz men väljer att ta sitt liv sedan hon kommit till USA, pappa Vladek, vars historia Maus är baserad på, som porträtteras som en så snål och gniden person att Art får tuppjuck av att bara vara i hans närhet. Över alltihopa vilar en sorg och en skuld som stundtals är så tung att bära att syret riskerar att ta slut, ändå är Maus till och med rolig ibland. Det är ett så finstämt och genomarbetat album, det växlar mellan ytterligheter utan att någonsin kännas tillgjort. I mitt tycke är Maus bland det bästa som skrivits om Förintelsen, det är ett album så lättillgängligt och ändå så tungt, hur Art Spiegelman lyckas med både ock, det är så förbannat skickligt. Och Maus är ett så förbannat sorgligt och bra album.

”Det händer ibland att man läser ett verk som man hänförs, fascineras och blir djupt tagen av och som man vill säga något klokt och insiktsfullt om. Man vill förklara varför boken har gett en känsla av insikt, förståelse och kunskap. Men det enda man kan säga är: Läs den! Läs den och du kommer att förstå, du kommer att känna som jag. Åtminstone är det vad man tror och hoppas, önskar.”

Så skriver Astrid Trotzig i efterordet till Art Spiegelmans eminenta serieroman. Och det är väl ungefär vad jag också vill säga om Maus. Är man ett barn av den ironiska generationen kan det ibland vara så fördömt svårt att vara allvarlig (vi måste jobba på det här, hörrni), men jag rekommenderar er Maus å det allra djupaste, verkligen. Som Bengt Frithiofsson säger i det där youtube-klippet: ”öööhhh, aahh, det är bara å köpa!”.

Lionel Shrivers Double Fault, och kanske framför allt romanens huvudperson Willy, fullkomligt golvade mig en sommar för några år sedan. ”Det där är jag” tänkte jag. ”Herregud vad det där är jag.” Och, tro mig, jag är inte en människotyp man särskilt ofta skriver romaner om. Willy Novinsky är definitivt inte den amerikanska litteraturens mest sympatiska karaktär och framställs inte heller som varande det, men Willy Novinsky har någonting som kvinnliga romangestalter inte särskilt ofta tillåts att ha: Hon har vinnarskalle. Om man inte kunde utläsa hennes genus ur texten skulle gemene man förmodligen ta för givet att hon var en man. Willys personlighet tangerar nämligen den karakteristiskt manliga: Hon hatar att förlora och hon har aldrig lärt sig att hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt.

Willy Novinsky har spelat tennis sedan hon var liten, för henne är tennis det enda som betyder någonting, det enda hon anser sig vara riktigt bra på. Hon ser sitt eget värde i förhållande till sin egen rankingpoäng. Hennes pojkvän och senare äkta make, Eric Oberdorf, började spela tennis först i slutet av tonåren och ser sporten mer som någonting han håller på med just nu, men tennis är bara ett av många val han har gjort, en av många möjligheter. För Willy är Erics inställning omöjlig att förhålla sig till, för henne är tennisen allt men för hennes man skulle den lika gärna kunna bytas ut mot valfri annan sport eller karriär. Tennis är någonting som Eric gör, det är inte vad han är.

När Willy och Eric träffas är Willy en bättre och mer erfaren tennisspelare än vad Eric är, men med tiden lyckas Eric besegra Willy, i en ödesdiger match som utspelar sig på deras första bröllopsdag. Eftersom män har mer muskelmassa än vad kvinnor har är detta naturligtvis ofrånkomligt, men för Willy kommer det ändå som en fruktansvärd kalldusch. Erics överlägsenhet får hennes att ifrågasätta sin egen kompetens, vilket för Willy innebär ett ifrågasättande av sitt eget existensberättigande. När Eric besegrar Willy och när Erics rankingpoäng börjar närma sig Willys slår någonting slint inuti henne, plötsligt är den självsäkerhet och den självklara attityd som alltid har varit hennes som bortblåst.

När jag nu läser den här romanen igen, denna gång på svenska, slår det mig igen hur unika Lionel Shrivers kvinnoporträtt faktiskt är, vilket i sig bara är ännu en påminnelse om hur fattiga det litterära rummets kvinnobilder överlag är. Det finns ett stort demokratiskt underskott här och man förstår det först när man stiftar bekantskap med Lionel Shrivers författarskap. Vem mer än hon tecknar dessa besvärliga och komplexa kvinnoporträtt? Vem mer än hon tecknar dessa kvinnor, i en mening tomboys, utan att sexualisera dem (som exempelvis hos Nina Bouraoui) och utan att överbetona deras kvinnliga sårbarhet (som exempelvis hos Joyce Carol Oates)? Margaret Atwood gör det eventuellt, lite grann, någon gång då och då. Fast inte så det stör. Att ingen ens verkar sakna dem gör mig ledsen.

Man kan tycka att Lionel Shriver lätt kommer bort bland allehanda kvinnliga amerikanska författare, därför kan det vara av vikt att påpeka att Shriver INTE är någon Jodi Picoult. Shriver är heller INTE någon Alice Sebold. Med andra ord skriver Lionel Shriver inte översentimental americana för hemmafruar och tonårsflickor, och tack gode gud för det. Shrivers berättelser (och här menar jag ”berättelser” i dess väldigt enkla och för mig självklara betydelse) skiljer sig från dem som så många andra amerikanska författare berättar, och det har med hennes kvinnliga romangestalter att göra. Shrivers kvinnliga romangestalter beter sig inte som kvinnliga romangestalter brukar bete sig, som kvinnliga romangestalter förväntas bete sig. Willy Novinsky är John McEnroe medan Eric Oberdorf är Stefan Edberg. Willy slänger sitt tennisracket i marken, skriker och stampar, larmar och gör sig till, skäller ut domaren, svär och blir förbannad, till sin makes stora förtret, den iskallt kontrollerade Eric. Som tjej förväntas man spela för att det är ett trevligt sätt att umgås eller för att kontrollera vikten snarare än för att vinna, man får det i sig med modersmjölken, detta att kunna ta ett nederlag på ett socialt accepterat sätt (som någon slags sorglig förberedelse inför det verkliga livet). Att göra revolt mot något sådant och på allvar vara en riktigt dålig förlorare är helt enkelt fruktansvärt okvinnligt.

När vi nu lever i ett västerländskt samhälle baserat på den liberala framstegstron, hur förhåller man sig då till käppar i hjulet i form av undermålig biologi? Hur förhåller man sig som kvinna till insikten om att det inte spelar någon roll hur mycket man tränar eftersom man ändå aldrig kommer att vara starkast? Det kommer alltid att finnas en man som är starkare och inga sociala konstruktioner i världen kan råda bot på det. Kvinnor kommer aldrig att få fysisk jämlikhet utan doping, det är ingenting att orda om och vissa sura äpplen får man helt enkelt lov att bita i, men hur förhåller man sig till det som professionell sportutövare, det är det jag är intresserad av. Hur kan man inte förvandlas till en ilsken och missunnsam Willy Novinsky med insikten om det?

Lionel Shriver har, på blodigaste allvar, skrivit en bok om kvinnligt loserkomplex. Jag tycker att det är helt underbart. Visst, språkligt sett är Shriver inte alls på samma nivåer i Dubbelfel från 1997 som hon är i exempelvis Dagen efter som skrevs tio år senare, men den karakteristiska Shriverska känslan är den samma, här lite råare och mindre behandlad än i senare verk. Dessvärre kan jag tycka att den svenska översättningen har slipat ner de vassa kanterna lite väl mycket, så om man har möjlighet så tycker jag att man ska läsa Shriver på originalspråk. Men läsa henne, det bör man absolut göra.

Men på vintern kom man inte ens från östsidan fram till kalkbruket, eftersom kalkbruket inte längre var något kalkbruk körde snöplogen inte längre fram till kalkbruket, till ett dött, nedlagt kalkbruk kör helt enkelt inte någon snöplog, skall Konrad ha sagt till Wieser, inga arbetare, ingen kalk, ingen snöplog, skall han ha sagt, för en enda onyttig Konrad och hans hustru, en lika onyttig fru Konrad, kör snöplogen inte, snöplogen lönade sig inte för dem, alltså körde snöplogen, vilket Konrad nu kom på, sedan åratal, sedan hans kusin Hörhager inte längre var på kalkbruket, bara fram till värdshuset, Hörhager hade olika så kallade kommunala funktioner, om alltså någon har kommunala funktioner kan han också räkna med att snöplogen kör fram till honom, men jag, skall Konrad ha sagt, har ingen kommunal funktion, jag har överhuvud ingen funktion, allra minst då någon kommunal funktion, redan ordet funktion hatade han, ingenting hatade han djupare än ordet funktionär, som varje gång han hörde det fyllde honom med äckel, självklart, skall Konrad ha sagt, eftersom han hatade människorna hatade han naturligtvis också funktionärerna, ty i dag är ju varje människa funktionär, alla var funktionärer, alla fungerade, det finns inga människor längre, Wieser, det finns bara funktionärer, därför kan jag inte längre höra uttrycket funktionär, ordet funktionär får mig att kräkas, men min kusin Hörhager har naturligtvis varit funktionär, kommunal funktionär, och till en funktionär, därtill en kommunal funktionär, kör snöplogen, dit kör den, till en funktionär!, skall Konrad ha utropat inför Wieser, för en gammal tok som mig och för en gammal vanför toka som min hustru kör snöplogen inte, och hur lätt, skall Konrad ha sagt till Wieser, skulle inte snöplogen kunna vända vid kalkbruket, men den kör helt enkelt inte längre fram till kalkbruket. Ett vintertrakasseri!, skall Konrad ha ropat flera gånger, ett vintertrakasseri!

Se där, ett klassiskt Bernhardskt utbrott, taget ur den bitvis fullkomligt lysande Kalkbruket från 1970. Med vilken frenesi skriver han inte, man blir alldeles andfådd av att läsa, man försätts i något slags hysteriskt tillstånd. Till en början är det hela fasligt enerverande men med tiden blir det allt mer beroendeframkallande. Egentligen lämpar sig Thomas Bernhards texter inte att tas ur sitt sammanhang, de ska läsas i en följd, annars uppnår man aldrig det där katatoniska tillståndet som inträder efter att man fascinerat fått följa hur sats läggs till sats som läggs till sats till synes i all oändlighet, effekten är närmast hypnotisk. Som läsare tvingas man brytas ner för att sedan byggas upp igen, som i en slags total kapitulation inför det mörbultande vansinnet. Som om författaren själv ägnade sig åt en typ av tvångsmässig urbantschitsk metod (möjligen en tautologi där) gentemot sina läsare.

I romanen arbetar en viss Konrad på en studie om gehöret och till försökskanin har han tagit sin vanföra fru, hjälplös och orörlig i sin speciellt för henne konstruerade franska sjukstol, och flyttat med henne till ett dragigt kalkbruk där han ägnar dagarna åt att upprepa slumpvis utvalda bokstavskombinationer i hennes öron. Enstaka ord sägs om och om och om igen, eventuellt växelvis i höger respektive vänster öra, ibland från olika platser i rummet: den urbantschitska metoden kallar han den. Med den urbantschitska metoden tror han sig kunna lösa gehörets gåta och för detta högre syfte måste hans fru stå ut med dessa ideliga sessioner som varar timmar i sträck. Eftersom hon inte kan röra sig har hon inget större val. Själv hör han fenomenalt bra, vartenda ljud uppfattar han, hur fiskarna låter nere på havets botten uppfattar han. Ingenting undgår honom.

Kalkbruket är en galen mans monolog, ett slags den vanvettiges försvarstal återberättad genom hörsägen. Samtidigt är Kalkbruket ett utnötande kammarspel som tvingar sig på läsaren likt en kvävande mask. Konrad har aldrig lyckats skriva ner den studie om gehöret som han ägnat minst 20 år åt att fundera ut, den vilar likt en tickande bomb inuti hans huvud. Han beskriver sin ångest inför nedtecknandet av studien liksom sin ångest inför det faktum att studien ännu inte finns på papper och inuti sitt kalkbruk vandrar han fram och tillbaka i de kala rummen ”men istället för att tänka på studien medan jag går av och an, skall han ha sagt till Wieser, räknar jag stegen och blir halvt galen av det”.

Varje gång förhållandena för nedskrivning är optimala så är de i alla fall inte optimala, och varje gång förhållandena synes vara optimala så är de det rakt motsatta, aldrig är förhållandena optimala för de optimala förhållandena synes bestå i att vara något helt annat än just optimala, ja ni fattar. Så där är en Thomas Bernhardroman skriven. Satser upprepas tills de slutligen vänder sig ut och in. Det blir gröt i huvudet efter ett tag och det ska bli gröt i huvudet efter ett tag eftersom det finns ett värde i detta huvud fyllt av gröt. I slutändan är romanen ändå glasklar och gnistrande, närmast radioaktiv. Det går inte att identifiera sig med denna Konrad på samma sätt som man ögonblickligen gjorde med ”jaget” i t.ex. Skogshuggning, Konrads vanvett är allt för uppenbart, ändå flyter han in i lederna och fortplantar sig oundvikligen genom kroppen likt en rasande influensa. Det är alldeles utomordentligt skickligt skrivet och du kommer förmodligen att avsky den här romanen.


I love you, man!