We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Alfabeta

Det är ljusblått. Babyblått. På framsidan sitter en fet pojkbebis med boxhandskar. Det heter "Den manliga mystiken". Det är ett feministiskt seriealbum av Inger Edelfeldt och det borde vara roligt men det är det inte.

Min vän R ligger bredvid mig när jag läser Inger Edelfeldts "slutgiltiga genusanalys". Han frågar mig om det är en sån där "hata all män"-bok. "Typ", säger jag. "Då gillar du den alltså?" säger han. "Nä" svarar jag. "Det är det som är det märkliga."

Det är det som är det märkliga. Jag gillar ju "hata alla män"-böcker. Har läst alla. Å andra sidan har jag också lärt mig att sålla agnarna från vetet, som man säger. Det är lätt att känna en lust att betitla sig själv "självhatande feminist" ibland. Varken konst, teater, film eller litteratur blir per automatik bra eller ens bättre bara för att man har en "feministisk agenda", men det verkar det råda någon slags allmänt vedertagen uppfattning om att det visst det blir. Som att man skulle kunna komma undan med vad som helst bara man kallar det "ode till en patriarkal struktur" eller "kvinnokonst". (Det sista där var inte direkt riktat mot Inger Edelfeldt, även om det kanske framstod som det, utan var mer ett allmänt konstaterande. Inger Edelfeldt är smartare än så.)

Anna Hallberg skriver i sin DN-recension av Den manliga mystiken att många störiga, roliga och respektlösa kvinnliga serietecknare kommit fram de senaste åren, som Sara Granér, Nina Hemmingsson och Coco Moodysson. Vad hon inte skriver, åtminstone inte explicit, är att dessa serietecknare är så mycket roligare än vad Inger Edelfeldt är. Så mycket vassare. Jag tycker att Inger Edelfeldt är fantastisk på många sätt, jag tycker verkligen det. Men det här seriealbumet känns halvljummet och faktiskt, förlåt mig för att jag skriver det här, lite tantigt. Lite så där putslustigt, och helt ofarligt. Som något av HasseåTage. (HasseåTage ansågs säkert vara vassa på sin tid, men de är det knappast idag. Av förklarliga skäl.) Det fattas någonting här, något som river till och ställer saker och ting på sin spets. Här finns några guldkorn, men överlag: Inte särskilt engagerande. Framförallt är det inte roligt. Visst, man blir ganska trött på den kvinnliga Malmöseriemaffians alster efter ett tag, det blir lite jämntjockt, men ändå, jag föredrar det nya gardet alla dagar i veckan. Stundtals känns Inger Edelfeldts serier farligt nära Cecilia Torudds Ensamma mamman och det tror jag inte var riktigt meningen. Förlåt Inger, men det känns faktiskt inte särskilt radikalt att skämta om att män bara kollar på teve och dricker starköl. Och har gigantiska egon.

Kanske är det en generationsfråga det där, kanske är jag inte rätt publik? Kanske har jag en något snedvriden samhällelig genusanalys efter att ha umgåtts enbart med människor som röstar vänster större delen av mitt liv, det här kanske är ett jätteradikalt album för gemene man? Hursomhelst håller jag ändå med Anna Hallberg när hon skriver "Kanske är det ändå ett gott tecken att Edelfeldts genusanalys känns dammig. Det visar trots allt att utvecklingen rör sig framåt".

Förlåt Inger, du vet att jag har gillat dig länge men jag tycker att du skriver och ritar så tråkigt nuförtiden. Jag älskade Kamalas bok (kan citera bitar ur den utantill), Breven till nattens drottning (den anakronistiska föreningen! vad jag ville vara med i den!), Juliane och jag (ville vara kompis med Juliane!) och Betraktandet av hundar. Jag tyckte också att Den täta elden var en bra roman och du har skrivit flera bra novellsamlingar, men jag har aldrig förstått mig på dina senare alster, som exempelvis Det hemliga namnet och Finns det liv på Mars? Det var inte särskilt bra böcker. Och nu Den manliga mystiken, jag är inte imponerad. Vad har gått snett i vår relation? Är det du eller jag som har förändrats? Kan vi finna tillbaka till varandra eller är det över?

Jag ska försöka recensera lite böcker snart. Jag har nya böcker liggandes på hög här i mitt ostädade hem. Några av dem har jag läst och resten ska jag läsa så fort jag får lite tid över. Måste bara plugga några dagar till först.
Vi ses på andra sidan 30-poängstentan, post rosévinsfyllan.

Läser Ingeborg Bachmann. Malina. (Efter tips härifrån.) Jag gillar den, såklart, känns väl inte helt oväntat.
Tydligen finns det en film också. Det verkar vara världens bästa film, lyssna här:

1. Den är baserad på Ingeborg Bachmanns bok.



2. Filmmanuset är skrivet av Elfriede Jelinek.

3. ISABELLE HUPPERT spelar huvudrollen!!!

Hur kan jag inte ha sett den här filmen innan, hur jag säger huuuuuur kan det komma sig?!  Varför satt jag och led mig igenom W. häromdagen när jag kunde ha sett den här:



Amen ELLER HUR? Det känns ju så givet. Återkommer med rapport.

Wien är en fruktansvärd geniförintelsemaskin, tänkte jag i fåtöljen, en förskräcklig talangförstörelseanstalt. Alla dessa förintade och dödade genier och talanger, som jag nu iakttog genom deras egen vedervärdiga cigarettrök, kom till Wien för trettio eller trettiofem år sedan med förhoppningen att komma någon vart och förintades och dödades i själva verket av Wien, alla dessa genier och talanger som årligen föds i hundratal, om inte i tusental på den österrikiska landsbygden. Själva tror de kanske att de kommit någon vart, men jag tänkte i fåtöljen, att de inte kommit någonstans, eftersom de stannat kvar i Wien och visat sig tillfreds med Wien och inte lämnat Wien för en utlandsvistelse i det enda avgörande ögonblicket, likt dem som faktiskt blivit något utomlands; ingen av de i Wien kvarblivna har blivit något, alla som rest utomlands har blivit något, det vågar jag säga utan vidare. Eftersom Wien räckte till för dem blev de ingenting till skillnad från dem som Wien inte räckte till för och lämnade Wien i rätt ögonblick och reste utomlands, tänkte jag i fåtöljen.

Det är någonting med den österrikiska litteraturen som tilltalar mig så starkt, jag tror att det är självhatet som slår an en sträng hos mig. Den där avskyn mot landet och dess medborgare, vilket i förlängningen också är en avsky mot det egna jaget, i egenskap av oundvikligen varande en produkt av det förra, som ständigt återkommer i de österrikiska texterna, de bitska utspelen mot hela kulturen, detta heimat som dess litteratörer älskar att hata. ("Känner Ni till detta VACKRA land med sina dalar och kullar?" som Elfriede Jelinek skriver i Älskarinnorna.) Kanske borde jag inte använda begrepp av typen "den österrikiska litteraturen", när jag egentligen menar Elfriede Jelinek, Thomas Bernhard och Peter Handke, men det låter så mycket bättre och det passar min bloggs lätt ogenomtänkta nationalstatstema så väl.

Med risk för att låta som i en 90-talsintervju med Linda Norrman Skugge så känns detta förhållningssätt som någonting man antingen älskar eller hatar. (Nej, naturligtvis är det inte så, de flesta människor förhåller sig neutrala eller lätt uttråkade till de flesta skrivna texter, men ni fattar förhoppningsvis vart jag vill komma.) Läs exempelvis denna dbc-recension där Johan Wirdelöv dömer ut Thomas Bernhards författarskap som "om än kanske inte rakt igenom uselt, så i alla fall långt under medelmåttigt" efter att ha läst just Skogshuggning.

"Detta hatiska malande, redovisat utan varken kapitel- eller ens styckeindelning, kan sammanfattas som en drygt 250 sidor lång övning i bruket av adjektiv som "motbjudande", "frånstötande", "smaklös", "själlös" och så vidare ända till "pervers"."

Själv ville jag, just på grund av det ovanstående, dansa och jubla efter att ha läst Skogshuggning. Inte för att det är en upplyftande bok, snarare för att den är så genomrutten och totalt übercynisk att det rister i dess bindningar bara man tar i den. På det bra sättet alltså. Det där med "på det bra sättet" är självfallet extremt subjektivt, jag menar jag har ju aldrig dansat omkring eller jublat över något som Ulf Lundell skrivit, och han är ju också sur och svettig intill förbannelse. Det finns många gamla gubbar, färre tanter, som sitter och skriver Skogshuggning-böcker och de flesta av dessa böcker kan jag nästan lova att jag avskyr. Men Thomas Bernhard hittar hem. Thomas Bernhard känns uppfriskande. Thomas Bernhard är som ett motgift mot den yngre svenska författargenerationens 00-talsberättelser och den kvävande, men inte särskilt krävande, nostalgi som dessa debutverk så ofta är marinerade i.*

För att återigen citera ur den där dbc-recensionen, det är ju mycket riktigt som skribenten skriver, att "[d]et handlar inte om att förstå eller missuppfatta, det handlar om hur man värderar". Just precis så. "Och jag värderar "Skogshuggning" lågt" skriver Wirdelöv. Själv värderar jag Skogshuggning, och tillika Thomas Bernhard själv, ytterst högt. Det är så få författare som jag egentligen orkar läsa, så få böcker som jag verkligen kan säga att jag gillar helhjärtat, men Skogshuggning är en sådan. Den är bitter och hatisk, repetitiv intill vansinne och det händer absolut ingenting i den. Den är alldeles, alldeles underbar.

På ett sätt påminner Skogshuggning mig faktiskt lite om Carina Rydbergs Den högsta kasten, i sin opålitlighet vill säga. Man kan inte lita på dess sanningsutsagor, ändå är man från första sidan på jagets sida och benhårt så. Kanske är det också en förutsättning för att man ska komma överens med och kunna ta till sig denna enkelspåriga anklagelseakt överhuvudtaget.  

För att rädda oss ur en nödsituation, menar jag, är vi själva precis lika förljugna som dem vi oavbrutet kritiserar för deras förljugenhet och för vars skull vi ständigt föraktar dem och släpar dessa personer i smutsen, så förhåller det sig; vi är inte alls bättre än de personer vi oavbrutet bara upplever som outhärdliga och vidriga personer, än de frånstötande människor vi vill ha så lite som möjligt med att göra, medan vi ändå, om vi är ärliga, jämt och ständigt har med dem att göra och är likadana som de. Vi förebrår alla dessa personer allt möjligt outhärdligt och vedervärdigt och är själva inte alls mindre outhärdliga och vedervärdiga och är kanske ännu mer outhärdliga och vedervärdiga än de, menar jag.






* För övrigt, vad hände egentligen med de unga 90-talsförfattarna? Alexander Skantze - kom tillbaka!

 






(Witold Gombrowicz, Thomas Bernhard, okänd katt)

Albert Bonniers Förlag

Novellsamlingen Många människor dör som du är Lina Wolffs debut och tillika en välskriven, stilsäker och konsekvent sådan. Inledande novellen Ingenmansland får mig dock till en början att misstänka att här väntar mig en sämre svensk version av danska Naja Marie Aidt eller franska Claire Castillon, men det visar sig att jag har fel. Lina Wolff har, debuten till trots, en egen ton. Lina Wolff vill också någonting annat med sina noveller. I efterhand är det faktiskt bara Ingenmansland som inte riktigt verkar höra hemma i samlingen. Kanske för att perspektivet är annorlunda i denna novell än i de övriga.

Många människor dör som du är en mycket passande titel på denna lågmälda novellsamling. Det är en titel som är både vacker och som återspeglar novellernas grundtematik så väl. "Många människor dör som du" är ett konstaterande. Ett accepterande. Så flyter Wolffs noveller också fram som ett stilla resignerande inför det oundvikliga. Döden är ett återkommande tema. Här finns spindeln som tynar bort på insidan av glaset, gorillan som rymmer från djurparken och skjuts till döds i ryggen, gorillafrun och barnet som självdör när de åter fångats in och satts tillbaka i sin bur.

Novellerna befolkas av ett allomfattande vemod och häri ligger också deras skönhet. Jag skulle inte kalla det sorg, men här finns någonting grått, smutsigt, lätt uppgivet som vävs in i texten på ett till en början knappt märkbart vis. Med hand blir mönstret tydligare och helheten mer gedigen. Lina Wolff skriver om människan. Den lilla människan, hon som inte nödvändigtvis är jättesympatisk, men inte heller ond. Här finns ingen vilja att dra saker och ting till sin spets, vända ut och in på eller på riktigt skaka om. Lina Wolff vill snarare visa på det vardagliga i det ovanliga. Vardagens tristess som belyses med hjälp av människor och händelser som sticker ut. I slutändan är allting ändå som vanligt. I slutändan sker inga mirakel, inga livsomvälvande händelser. I slutändan är vardagen konstant. Allt är som vanligt, som en av novellerna heter. Och sedan dör man. På det ena sättet eller det andra.

- Att det kanske är så man gör. Med andra människor menar jag. Man kanske stympar varandra och ja, om det är så, då är ju...

Meningen blev hängande i luften. Jazmina Flores fortsatte att titta på tulpanerna.

 - Jag vet inte, sa hon till slut. Det finns ju praktiska anledningar också till att man låter sig stympas. Det är billigare att betala en hyra tillsammans, än två på varsitt håll.

(ur novellen Krönika över en oplanerad trohet)

Det fina med Wolff är att hon vågar vara lite tråkig. Hon vågar stundtals låta novellerna flyta ut i meningslöshetens ingenmansland, istället för det ingenmansland som ligger i det alltför absurda, det tillspetsade, det lätt hysteriska. Lina Wolff betraktar på avstånd, utan att ta ställning. Hon moraliserar inte som Naja Marie Aidt. Hon tar inte alltid den enkla vägen som Claire Castillon. Hennes texter är, liksom titeln, ett konstaterande snarare än ett anklagande. (Många människor dör som du. Livet går vidare.) Jag tycker att Lina Wolff har skrivit en riktigt behaglig novellsamling.


Lina Wolff. Foto: Kennet Ruona

- Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lider just så mycket som man själv.

- Och sen?

- Sen dör man.

(ur novellen Många människor dör som du)

Jag vill bara ha det sagt. Detta är my man foreverman. Det är han och Elfriede.

Hur säger man austrophile på svenska? "Austrofil"?