Alice Doesn't Live Here Anymore!
Hej igen. Ursäkta om jag tjatar men jag ser att ett antal personer fortfarande prenumererar på den här bloggen genom google reader. Det tycker jag att ni borde ta och sluta med. Jag uppdaterar enbart min wordpressblogg numera. Kom dit istället vettja.
return to sender
skit ska skit ha, åt helvete med allt
Jag har inte bloggat på jättelänge så nu måste jag göra det för annars kommer jag aldrig igång igen. Med anledning härav lägger jag ut en alldeles för lång och osammanhängande text om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Naturen. Jag har glömt hur man gör när man skriver, förlåt.
Det doftar 90-tal, tänker jag förnöjt när jag läser Naturen. Det är kyligt, introvert och självupptaget. Skillnaden mellan självupptagen 90-talsprosa och självupptagen 00-talsprosa (se även "skrivarkursprosa") är att 90-talets unga författare gärna ville framställa sina romangestalter som sociopater, åtminstone till en början (men man skulle under romanens gång bli alltmer övertygad om att det låg någonting annat bakom den där instängdheten, en skärva av någonting vasst, därför droppade författarna gärna ett och annat barndomsminne mellan barbesöken). De skulle inte vara varma, de skulle vara trasiga. Erika i Naturen är uppenbart jättetrasig, och väldigt självupptagen. Jag ser henne framför mig som Eva i Johan Klings Darling. Tvingas bo i typ en etta på gärdet, "med en liten äcklig balkong". Helt tonårstrulig fast utan charmen typ.
Det är så förnedrande med furu.
När 90-talets unga författare ville framställa sina huvudpersoner som alienerade och instängda i sig själva vill 00-talisterna istället visa hur frigjorda deras huvudpersoner är. Så jävla spontana är de, de är allting samtidigt, de är som den där irriterande Meredith Brooks-låten. 00-talisterna är intresserade av hemarbete, hasch och jämställt sex. 90-talisterna gillade vitt pulver och mörka barer. De gick aldrig på argentinsk tango, dansade aldrig nakna i vattenbrynet, plockade aldrig blommor och gick hem till en älskad med dem. Sjöng inte sjörövarfabbe farfars far iklädd sailorhatt. Det var helt enkelt inte så det gick till. Dekadensen var en helt annan.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli sjunger inte heller sjörövarfabbe farfars far iklädd sailorhatt. Det är definitivt inte hennes kopp av te, men så är hon ju också född 1980 istället för 1988. Det är en jävla skillnad. Hon är uppväxt med Per Hagman, Linda Skugge och Alexander Skantze, inte med Ida Säll och Amanda Svensson eller för den delen Martina Lowden. Istället har hon skrivit en roman som tematiskt uppvisar stora likheter med Sisela Lindbloms Lisa för själen. Den är nästan lika bra också. Allra bäst är hon när hon skriver meningar som låter som om de vore hämtade ur Linda Skugges Saker under huden.
Jag är helt känslostyrd och mitt andra fel är att jag inte har ett långsiktigt perspektiv: när jag är olycklig tror jag att jag alltid kommer vara det och då vill jag dö.
Det roliga är att jag började skriva på den här texten innan jag hade läst ut boken, jag kom att tänka på några saker som jag skrev ner för att jag inte skulle glömma bort dem, som det där med att 90-talsförfattarna ville att deras romangestalter skulle framstå som alienerade och empatistörda på gränsen till fucked-up. Sedan, på sidan 117, kommer det också, som på beställning:
– Du kanske är sociopat?
Jag är verkligen för neggig egoprosa, tro inget annat, men det finns ändå saker jag stör mig på. Jag kan inte hjälpa det. Den där telefonräkningen som Erika har låtit bli att betala. Den är på 11000 kronor. Hur kan det hända? Sånt förstår inte jag, det går utanför min begreppsmässiga ram. Har hon gjort som Eva i Darling, stoppat räkningarna i en låda och sedan bara stängt till den? Hur kan man bara låta bli att betala sin telefonräkning, hur kan man vara så självklar? Hur kan man ringa för sådana summor om man inte har råd att betala? Det krävs en viss typ av självsäkerhet för att kunna göra en sådan sak. Det krävs en viss typ av bakgrund. Kulturell övre medelklass, minst. (Alla skrivarkursprosaister är åtminstone medelklass. Sjörörvarfabbe farfars far i sailorhatt är åtminstone medelklass. Det krävs kulturellt kapital för att kunna ro hem sånt.)
Man kan också fråga sig varför Erika går omkring och gnäller så förbannat. Varför hon umgås med den där mannen som hon säger är den vidrigaste mannen hon någonsin har träffat. Varför åker hon till Gotland på semester med honom och hans mamma när hon bara ser ned på honom? Sånt kan man fråga sig. Man kan svara på det själv också: För att det är det enda hon har. Det är vad som återstår av vad hon är, det enda lilla hon faktiskt kan unna sig. Och det ambivalenta i det, det påminner mig om Amanda Ooms Nödvändighet, när huvudpersonen i den boken reser utomlands med en person hon föraktar, närmast äcklas av. Men hon gör det ändå, för det är hennes lilla nöje. Hennes lilla personliga nöje, att hon får se ned på honom, låta honom dregla över henne. Det är ganska lågt, men det är likväl mänskligt.
Jag tänker att Erika är bitter. Det är vad hon är. Hon är bitter för hon tycker inte att livet skulle behöva vara så här, hon förtjänar av någon anledning bättre, någonting gick fel någonstans och det är helt oförståeligt hur det kunde hända. Det var meningen att hon skulle spela en helt annan roll. Vara mer lyckad. Det räcker ju inte med att vara vacker om man inte samtidigt är framgångsrik ekonomiskt sätt. Det har ju inget riktigt värde då, mer än att vara ett medel för att kunna förakta andra, sådana som dragit nitlotter i det genetiska lotteriet. Så det gör hon, föraktar andra, och jag tänker först att mest av allt föraktar hon nog sig själv och sedan tänker jag att nej, det gör hon ju inte alls det. Det är inte så enkelt, hon föraktar inte sig själv, istället tycker hon att hon på grund av sin sorg har mer rätt än andra till vissa saker. I och med sin trasighet anser hon sig vara förmer, därför föraktar hon andra mer än vad hon föraktar sig själv. Det är en rätt som hon har tagit sig, en rätt som hon anser att hon har. Jag vet inte om jag håller med henne om det.
Jag är lite rädd för Caroline Ringskog Ferrada-Noli, hon verkar vara en sån där person som inger auktoritet genom att bara prata lite halvsläpigt avmätt. Jag tänker att hon är en sån där person som kommer från pengar och god smak, men inte gör en grej av det, bara är det där, helt självklart. Lite lagom revolt, lite lagom frigörelse. Jag undrar om det var så här Nina Björk kände det när hon dissade Naturen i DN? Att det där som närmast påminner om arbetarklassförakt faktiskt är rätt svårtuggat? Och så vet man exakt hur motreaktion på det kommer vara, helt överlägset och nedlåtande. Amen det fattade man ju, att Nina Björk skulle reagera så. Nån jävla DN-nolla liksom. De fattar ju inte. Ingen fattar, tycker Caroline. Det är så det är. Ingen fattar. Jag blandar ihop Caroline med Erika nu, märker ni det? Så får man ju inte göra, men nu gjorde jag det ändå. Jag tog mig den friheten.
Ja, jag tänker att Caroline skriver om Caroline. Jag tänker att med min läsning gör jag som jag vill, det väljer jag själv, om jag vill att det ska handla om Caroline Ringskog Ferrada-Noli så gör det det, skiter väl jag i om det är sant eller inte, om det är meningen eller inte. Skiter väl jag i. Eller hur, det funkar åt båda hållen.*
* Sedan skriver hon att Erika går in på Seven-eleven på Möllevångstorget, men det finns inget Seven-eleven på Möllevångstorget. Menar hon i närheten av Möllevångstorget, på Södra Förstadsgatan, eller vill hon bara fiktionalisera sin berättelse? Liksom det här handlar inte om Malmö, det här handlar inte ens om mig själv? Ni tror att ni vet men ni har ingen aning? Älskar den laddningen, är den medveten? Så himla snyggt i så fall.
