Varning på stan
Akta er för den här. Den är skitsorglig. Det är börja grina på bussen-varning på den.
Sara Gordan läste den med ena ögat slutet och var tvungen att hoppa över det parti där bokens jag tar hand om sin 4,5-årige sons lik, själv läser jag den med ständig hjärtklappning, och jag har inte ens barn! Å andra sidan har jag en väldigt livlig fantasi. Det har uppenbarligen Marie Darrieussecq också, för hon har ingen son som har dött. Tydligen har folk i vissa kretsar blivit lite upprörda över det, att Darrieussecqs sorgeroman inte är självbiografisk. Vad kan jag säga om det annat än att jag helt plötsligt känner nyvunnen sympati för Jerker Virdborg & Co. (Fast det är klart, jag tycker ju fortfarande att de slåss mot väderkvarnar.)
Ibland, när jag är på det humöret, så brukar jag låtsas att nära och kära till mig dör. Jag visualiserar det framför mig och sedan gråter jag en skvätt och det är så himla sorgligt alltihopa. Ett klassiskt påhittat scenario är följande: Min lillebror blir överkörd av en bil på väg hem från skolan. Extra sorgligt blir det om man tänker sig honom i sexårsåldern, så där liten och ömtålig men ändå kavat och glad i hågen, med en alldeles för stor färgglad ryggsäck på ryggen. Han är på väg hem från skolan och så kommer det en bil som kör alldeles för fort och så SPLASH händer det som inte får hända. Han blir påkörd. Ligger blodig och livlös vid sidan av trottoarkanten. Ingen lillebror mer. Jag bölar alltid som en liten gris när jag tänker på det där. Det rensar ut i systemet på nåt sätt. Sedan påminner jag mig själv om att det inte är sant, det hände inte på riktigt, ingen har dött, alla nära och kära lever. Lillebror är inte död.
Det kan tyckas patetiskt och makabert att ägna sig åt sådant. Men jag tror att Marie Darrieussecq skulle förstå.
PS. Det är en väldigt bra bok. Darrieussecq verkar vara i god litterär form. Jag har inte läst henne sedan Suggestioner (också bra), men ryktet säger att hon har varit ganska medel ett tag, så kanske har jag inte missat så mycket. Babyn var tydligen ingen höjdare, eller det är i alla fall vad jag har hört. Correct me if I'm wrong.
Usch, gråta på bussen! Det vill man ju inte. :-)
Jag har för mig att jag också läst något om kritiken av D för att hon skriver om sådant hon inte varit med om. Ett konstigt sätt att tänka, eller hur? Är det för att ämnet är känsligt, för man kan ju knappast applicera ett sådant synsätt på alla böcker som skrivs? Bortsett från att all fantasy och science fiction skulle försvinna som genom ett trollslag, och att vi kunde glädjas åt att det stämdes i deckarflödet, så finns det en hel mängd realistiska romaner som ändå bara är ett tankeexperiment från författarens sida.
Men tack för påminnelsen om den här boken, som jag tänkte läsa en gång, men sedan glömde bort.
Ja, det är skitknäppt såklart. Om man lyckas förmedla sorg och saknad på ett drabbande, personligt OCH litterärt sätt så är det väl j-j-jackpot! Åtminstone i min bok. Den där idén om att saker och ting ska vara så jäkla ÄKTA hela tiden, jag tycker att det är så löjligt. Darrieussecq är FÖRFATTARE, hon har skrivit en ROMAN, hur man kan bli upprörd över det övergår mitt förstånd.
Fast jag förfäktar nog åsikten att det är äkta, det som en författare skriver som berör. Däremot tycker jag ofta att det blir mer äkta när det inte är självupplevt.
Fast att så många real life-stories blir dåliga beror väl mest på att de säljer en häpnadsveckande historia med argumentet att det är självupplevt, och inte med några konstnärliga kvaliteteter.
Sen är det en annan sak att böcker där en god författare berättar en god historia, baserat på självupplevt material är särskilt intressant. Mannen utan öde av Imre Kertesz till exempel. Han satt ju i koncentrationsläger, och har använt erfarenheter därifrån, men hans bok är inte självbiografisk på det sättet.
Jag kommenterade det hela lite på min blogg också, med en länk hit:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2009/09/ge-mig-en-hederlig-falsk-historia.html
Måste läsa. Älskade Suggestioner, som jag läste på franska (!) men var tvungen att läsa i öersättning också.
Lite hederlig katharsis är aldrig fel. Bälade och bölade och kunde inte luta böla när jag läsate Vad jag älskade av Siri Hustvedt. Också barn som dör. Hemskt, men skönt att det inte var mitt barn.
Ja fy, "Vad jag älskade" var också sorglig! Men i den boken hände det ju andra saker också, det var inte bara fokus på död död död.
