Bokmässan i retrospektiv
En enda gång har jag varit på bokmässan i Göteborg. Det var ganska förfärligt. Jag var där med ett gäng klasskamrater som jag inte stod särskilt nära, jag brukade inte umgås med någon av dem på min så kallade fritid, jag försökte mest hänga med någonstans där det kanske fanns en liten öppning, försökte äta lunch med någon som jag åtminstone kände till namnet. Det var ganska hemskt. Och ensamt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Timme efter timme gick jag runt där inne, varv på varv, och väntade på att klockan skulle slå ett visst klockslag så att jag kunde gå till ”samlingsplatsen” och tillsammans med dom andra åka därifrån. Jag kände mig ensammast i världen, typ. Jag köpte väl några pocketböcker eller nåt, jag minns inte. Det mesta kändes rätt värdelöst. Ensamt. Fattigt.
Jag grinade lite i smyg i Stig Dagermansällskapets monter. Där satt en snäll farbror som sålde billighetsutgåvor av Ormen och Bränt barn. Han frågade mig om jag trivdes på mässan, jag sa ”sådär”. Han frågade mig om jag inte ville köpa en bok av Stig Dagerman. Jag sa att jag redan hade alla (jag hade snott dem från skolbiblioteket). Sedan köpte jag en plansch av honom, för att han var så snäll. Nu i efterhand tänker jag att han nog också var ganska ensam just då, det var inga andra i den där montern, jag satt där ganska länge, ingen annan kom förbi. Jag tror att vi pratade lite om Matisse. Jag försökte dölja att jag grinat.
På kvällen åt hela klassen middag på någon sunkig Göteborgskrog där de bara serverade vegetarisk mat. Allting smakade morot. Jag blev jättefull på rödvin och sedan tappade jag bort alla människor som jag ”kände” och stod ensam på den där jävla Avenyn. Jag skulle sova hos min högstadiebästis som flyttat till Götet för att komma bort från sitt gamla liv (inklusive mig, erkände hon sen, snällt sagt), men jag hade glömt mobiltelefonen hemma och jag hade inte hennes mobilnummer. Jag fick tag på hennes hemnummer på något sätt men där var det ingen som svarade. Jag tog sista spårvagnen ut till Gamlestaden, där hon bodde, och vankade av och an och väntade på att hon skulle komma hem. Hon kom aldrig. Hon hade blivit irriterad över att jag inte hört av mig tidigare under dagen och därför åkt ut till sin kille i Lerum och stannat där över natten, eftersom jag ”faktiskt inte kunde kräva av henne att hon skulle sitta hemma och vänta på mig hela kvällen” (min ungdoms bekantskaper: very ”Linda Skugge - the early years”).
Det var ganska otäckt i Gamlestaden på natten. Jag satt på en bänk och försökte se upptagen ut men sedan började en packad gubbe följa efter mig så jag tvingades byta sittplats till en annan bänk längre bort. En stund senare blev jag erbjuden att köpa vad jag antar var heroin eller något liknande av nån skum typ som strök omkring i området. Jag tackade artigt nej. Längre fram på natten körde en medelålders man i röd Volvo kombi med bilbarnstol i framsätet upp vid min sida och frågade om jag inte skulle ta och sätta mig i hans bil. Jag tackade artigt nej. Han insisterade. ”Jag är inte farlig, sätt dig i bilen så kan vi prata lite bara, inget annat.” Jag tackade mindre artigt nej. Han insisterade. Jag blev rädd och började röra mig bort därifrån, han följde efter med bilen, rutan nervevad, nu mindre artig och mer befallande. ”Sluta tramsa nu och sätt dig i bilen.” Jag blev skiträdd och började springa, kom fram till något hyreshusområde och började rycka i portdörrar men alla var låsta. Fick lätt panik. Gubben körde sakta efter i sin Volvo. Till slut lyckades jag hitta en trappuppgång som inte var låst så jag rusade in där, sprang in i hissen, tryckte uppåt och sedan på stoppknappen. Sedan satt jag där, fastklämd mellan två våningar, resten av natten. Helt livrädd för att torsken skulle komma efter mig. Framåt halvfemsnåret blev jag för trött för att orka sitta upp så jag la mig ner med huvudet mot det illaluktande hissgolvet. ”Piss” tänkte jag, ”nu ligger jag i piss”.
”Aldrig mer Göteborg” tänkte jag.
Oj, vilken historia! Det låter verkligen som ett jobbigt och hemskt Göteborgsdygn, men samtidigt så fängslande läsning att det nästan blev en novell. Och jag förstår att du är avskräckt :/
Haha, men jag tror att det har gått över nu. Kan lätt tänka mig att åka dit något år, nästa kanske, vem vet? Men då ska jag fixa en vettig sovplats.
Fantastiskt bra skrivet men uäääh... jag får igenkänningskänslor så det kryper i hela kroppen.
Jag kan inte låta bli att undra hur gammal du var 2001? För din gamla högstadiebästis beteende känns inte bara very Linda Skugge (Saker under huden ÄR frukstansvärt bra) utan också väldigt högstadiet. Eller så hade jag kanske bara tur och lärde känna bra människor på gymnasiet som behandlade sina vänner väl...?
Jag kan fortfarande bli förbannad ibland för att det var sådär, för att man behandlades sådär. För att man alltid var tvungen att sitta och hålla bort håret åt någon tjejkompis som kräktes, fast tjejen ifråga aldrig skulle göra samma sak åt en själv. För att man gick med på det och inbillade sig att det var så det skulle vara, att det var vänskap. Att man inte förtjänade mer.
Ja men gud jag veeeeeeeet. Så himla jobbiga kompisrelationer man hade, hade det handlat om pojkvänner så hade ju folk i ens närhet sagt "men han är ju inte bra för dig, vad håller du på med", men vad gäller tjejkompisar var det liksom helt självklart att alla dessa cp-regler gällde. Att vissa människor kunde bete sig hur egoistiskt som helst och det var det normala liksom. Fy fan!
"hade det handlat om pojkvänner så hade ju folk i ens närhet sagt "men han är ju inte bra för dig, vad håller du på med", men vad gäller tjejkompisar var det liksom helt självklart att alla dessa cp-regler gällde" - JA EXAKT! Jag har ärr för livet när det gäller tjejkompisrelationer, har jag börjat inse.
Fantastiskt bra skrivet, jag blir nästan tårögd av hiss-scenen.
Tack så mycket!
Åh herregud, vilken mardrömsnatt!
Och vilken elak "kompis", det är ju helt vidrigt.
Oj, vilken historia! Usch. Stackare! Men du får faktiskt ge Göteborg en chans till nästa år - nu när du är vuxen och visare av erfarenhet! :)
Ok ok, jag ska, jag lovar!
Med viss försening läser jag det här och ryser. Hu. Tjejkompisrelationerna kunde inte beskrivts bättre - och inte Göteborg heller. Det tog mig ganska lâng tid att det faktiskt var bâda dessa, bland annat, jag bara ville bort frân när jag for iväg till Frankrike där jag blev kvar. Hâlla upp hâret för vännen, jamen visst och i efterhand sâ bara - va?! Vilket konstigt tonârsliv. Glauque säger man pâ franska och jag hittar inte en bra svensk motsvarighet, men det snuddar vid miserabelt. Grâtt, kallt och ensamt, ofta. Med en obestämd känsla av det du beskriver fran Dagermanmontern. Ärr skriver Therese. Oh ja, mânga (och sedan dess flyr jag oftast "väninnerelationer", men tycker det är väldigt härligt att via nëtet, faktiskt, inse att vi var sâ mânga fler i den situationen än man nâgonsin kunde ha trott, dâ). Fast det var säkert likadant för "killarna", detta att vara "dömd att umgâs med dem man inte kunde känna sig som sig själv med för hellre det än ingen alls". Ja fy.
