We Tell Ourselves Stories in Order to Live

Det är ljusblått. Babyblått. På framsidan sitter en fet pojkbebis med boxhandskar. Det heter "Den manliga mystiken". Det är ett feministiskt seriealbum av Inger Edelfeldt och det borde vara roligt men det är det inte.

Min vän R ligger bredvid mig när jag läser Inger Edelfeldts "slutgiltiga genusanalys". Han frågar mig om det är en sån där "hata all män"-bok. "Typ", säger jag. "Då gillar du den alltså?" säger han. "Nä" svarar jag. "Det är det som är det märkliga."

Det är det som är det märkliga. Jag gillar ju "hata alla män"-böcker. Har läst alla. Å andra sidan har jag också lärt mig att sålla agnarna från vetet, som man säger. Det är lätt att känna en lust att betitla sig själv "självhatande feminist" ibland. Varken konst, teater, film eller litteratur blir per automatik bra eller ens bättre bara för att man har en "feministisk agenda", men det verkar det råda någon slags allmänt vedertagen uppfattning om att det visst det blir. Som att man skulle kunna komma undan med vad som helst bara man kallar det "ode till en patriarkal struktur" eller "kvinnokonst". (Det sista där var inte direkt riktat mot Inger Edelfeldt, även om det kanske framstod som det, utan var mer ett allmänt konstaterande. Inger Edelfeldt är smartare än så.)

Anna Hallberg skriver i sin DN-recension av Den manliga mystiken att många störiga, roliga och respektlösa kvinnliga serietecknare kommit fram de senaste åren, som Sara Granér, Nina Hemmingsson och Coco Moodysson. Vad hon inte skriver, åtminstone inte explicit, är att dessa serietecknare är så mycket roligare än vad Inger Edelfeldt är. Så mycket vassare. Jag tycker att Inger Edelfeldt är fantastisk på många sätt, jag tycker verkligen det. Men det här seriealbumet känns halvljummet och faktiskt, förlåt mig för att jag skriver det här, lite tantigt. Lite så där putslustigt, och helt ofarligt. Som något av HasseåTage. (HasseåTage ansågs säkert vara vassa på sin tid, men de är det knappast idag. Av förklarliga skäl.) Det fattas någonting här, något som river till och ställer saker och ting på sin spets. Här finns några guldkorn, men överlag: Inte särskilt engagerande. Framförallt är det inte roligt. Visst, man blir ganska trött på den kvinnliga Malmöseriemaffians alster efter ett tag, det blir lite jämntjockt, men ändå, jag föredrar det nya gardet alla dagar i veckan. Stundtals känns Inger Edelfeldts serier farligt nära Cecilia Torudds Ensamma mamman och det tror jag inte var riktigt meningen. Förlåt Inger, men det känns faktiskt inte särskilt radikalt att skämta om att män bara kollar på teve och dricker starköl. Och har gigantiska egon.

Kanske är det en generationsfråga det där, kanske är jag inte rätt publik? Kanske har jag en något snedvriden samhällelig genusanalys efter att ha umgåtts enbart med människor som röstar vänster större delen av mitt liv, det här kanske är ett jätteradikalt album för gemene man? Hursomhelst håller jag ändå med Anna Hallberg när hon skriver "Kanske är det ändå ett gott tecken att Edelfeldts genusanalys känns dammig. Det visar trots allt att utvecklingen rör sig framåt".

Förlåt Inger, du vet att jag har gillat dig länge men jag tycker att du skriver och ritar så tråkigt nuförtiden. Jag älskade Kamalas bok (kan citera bitar ur den utantill), Breven till nattens drottning (den anakronistiska föreningen! vad jag ville vara med i den!), Juliane och jag (ville vara kompis med Juliane!) och Betraktandet av hundar. Jag tyckte också att Den täta elden var en bra roman och du har skrivit flera bra novellsamlingar, men jag har aldrig förstått mig på dina senare alster, som exempelvis Det hemliga namnet och Finns det liv på Mars? Det var inte särskilt bra böcker. Och nu Den manliga mystiken, jag är inte imponerad. Vad har gått snett i vår relation? Är det du eller jag som har förändrats? Kan vi finna tillbaka till varandra eller är det över?