Dödergök av Katarina Wennstam
Om man någon gång skulle behöva ett legitimt skäl för att förespråka mäns våld mot kvinnor så kanske Katarina Wennstams andra chicklitdeckare kan vara något att lägga i händerna på den som saknar argument. Om någon förtjänar en käftsmäll så torde det vara Wennstams huvudkaraktär Maria Allende, snacka om irriterande brud! Jag gissar (men vad vet jag om det?) att hon är en inkarnation av Wennstams eget dåliga samvete. Det enda jag har att säga om det är: Släpp sargen, Katarina!
Jag tycker verkligen att det är synd att Wennstam gett sig på romanformen, både Dödergök och hennes tidigare roman Smuts är irriterande fyrkantiga och alla personer är extremt klichéaktigt beskrivna. De påminner mig lite grann om Mara Lees persongalleri i Ladies, även om Ladies som helhet var en bättre bok än både Dödergök och Smuts.
Det är så trist det här tycker jag, Wennstams tidigare reportageböcker om våldtäkt och kön har varit väldigt balanserade och välskrivna. Kan du inte skriva en till Flickan och skulden eller En riktig våldtäktsman istället, Katarina? Vi vet ju att du har det i dig! Släpp sargen!
