We Tell Ourselves Stories in Order to Live

J.W. von Goethes Den unge Werthers lidanden utkom 1774 och är en så kallad brevroman. Den unge Werther skriver brev till sin vän Wilhelm och genom dessa brev lär vi känna Werther och hans sorger och bedrövelser.

"Det är ett elände, Wilhelm! Min verksamhetslust har förbytts till ett rolöst dagdriveri, jag kan ej vara sysslolös, men inte heller göra något. Jag har ingen fantasi, ingen känsla för naturen, och böckerna äcklar mig."

Språket må förvisso vara en aning anakronistiskt, men annars känns Goethes debut i högsta grad modern. Den alienerade Werther blir olyckligt kär i tjejen han inte kan få (Lotte), gnäller inför sina vänner och skriver överspända brev och anteckningar om sin olycka och om hela världens oförstånd ("Vad är detta för människor, vilkas enda rättesnöre är konvenansen?").
I slutändan blir det hela för mycket för den unge Werther att bära och han tar sitt liv med en pistol mot huvudet och den moderna självmordsromanen är född.

"Ej ett enda ögonblick av hjärtats fullhet, ej en lycklig stund! Tomhet! Tomhet! /.../ På kvällen beslutar jag att stiga upp i soluppgången och kommer inte ur sängen. Om dagen hoppas jag kunna njuta av månskenet och förblir inne på mitt rum. Jag vet ej riktigt varför jag stiger upp, varför jag går till sängs. Surdegen saknas som skulle komma mitt liv att jäsa; entusiasmen, som förr höll mig vaken långt in på natten, som om mornarna väckte mig ur sömnen, är borta."

Den unge Werther är inte bara hejdlöst melankolisk, han ägnar sig även åt vad vi idag kallar självskadebeteende.

"Så irrar jag omkring i markerna; att klättra upp för en klippbrant är då min högsta lust, att bana mig väg genom den tätaste skogen, genom sargade snår, genom törnen som stinger! Då känner jag mig bättre! En liten smula!"

Boken sägs ha givit upphov till den så kallade "Werther-effekten", även kallad självmordssmitta eller klustersjälvmord. "Werther-effekt" är en beteckning för en, i tiden och geografiskt begränsad, ökning av antalet självmord bland unga efter ett första modellsjälvmord. Huruvida en självmordsepidemi bland unga faktiskt följde på bokens publicering har aldrig blivit belagt, termen används emellertid fortfarande.   

Den unge Werthers lidanden känns som urtypen för en ung manlig författares debutroman och den unge Werther själv har här tillskrivits alla klassiska attribut som hör ung manlig romanfigur som inte kan komma över "den där tjejen" till. Överhuvudtaget känns den unge Werther som en samtida romanperson, i den betydelsen att han är besatt av sig själv och för en navelskådande tillvaro. Han har ett ambivalent förhållningssätt till sin egen person, stundtals upphöjande, andra gånger ren och skär melankoli och självhat. I förhållande till kvinnor är han antingen översvallande tillbedjande eller (åtminstone i tanken) föraktfullt nedlåtande. Han är med andra ord ganska pubertal i sin framtoning

Werther tror verkligen att Lotte är tjejen med stort T, och om han inte kan få henne som sin så finns det inte längre någon anledning att leva resonerar han. Egentligen är väl inte Lotte den enda kvinna han skulle kunna älska, snarare är hon väl urtypen för "hard to get"-kvinnan, och därmed oemotståndlig för den unge Werther.

Om jag ska jämföra Den unge Werthers lidanden med en nutida roman så kommer Lukas Moodyssons Vitt blod upp på näthinnan (skitdålig bok, läs den inte, men den är intressant att jämföra med). Även där hittar vi en ung självcentrerad man, kallad Lukas Moodysson, som desperat klänger sig fast vid en kvinna som, precis som Werthers Lotte, egentligen inte är en människa utan bara en platt duk för den unge mannen att måla en drömkvinna på. Hon är en slags fantasi. Det är inte kvinnan i sig så mycket som hennes ouppnåelighet som frestar den unge mannen, och så även för den överdramatiske Werther.

Werthers Lotte får vi ingen närmare uppfattning om genom att läsa Den unge Werthers lidanden. Nu är ju det här visserligen en roman skriven till de allra största delarna ur Werthers perspektiv, det är med andra ord Werthers tankar vi får följa och inte Lottes. Huruvida Lotte har något intressant att säga eller något stort att tänka får vi i princip endast tillgång till genom Werthers återgivande, och det är inte särskilt detaljrikt. Werther har emellertid den goda smaken att nedteckna följande uttalande av Lotte: "Varför just mig? Mig som är en annans egendom? Jag fruktar, jag fruktar att det endast är omöjligheten att tillfredsställa er önskan, som gör mig så underbar i edra ögon."

Och detta är ju ett väldigt klarsynt iakttagande av Lotte.

Nu är ju Den unge Werthers lidanden inte främst en kärlekshistoria utan snarare en historia om djup melankoli och därpå följande självmord, och detta är också vad som främst ger den dess relevans. Jag tycker att det är intressant hur Goethes huvudperson förhåller sig till melankolin som fenomen, även detta känns modernt (jfr. Ann Heberleins senaste).

"Jag finner det lika egendomligt att säga: den människa är feg som tar sitt liv, som det är otillbörligt att säga: den människa är feg som dör i en elakartad feber. /.../ Och säg, är detta icke ett fall av sjukdom? Människosinnet finner ingen utväg ur denna labyrint av förvirrade och stridiga krafter, och endast döden återstår. Ve den, som lugnt kan åse detta och säga: Den dåraktiga! /.../ Det är alldeles som om någon sade: Den dåren, han dog i feber!"



Johann Wolfgang von Goethe poserar vant.